Den här sidan har korrekturlästs
Och af fröjd jag gret,
Att odödlighet
Dock är målet för vårt vandringslopp.
Och med evighetens rena tankar
Såg jag sedan, hur i grafvens famn
Kistan sakta sänktes, lik ett ankar,
När det fälles i den lugna hamn;
Och af fröjd jag gret,
Att förgänglighet
Kan bli väg till fröjder utan namn.
Tyst jag vände om till sorgehuset,
Som om något varit än att se.
Mörkret fallit på, och öfver gruset
Alla vackra stjernor börjat le;
Då — från fönstret ser
Ock en stjerna ner,
Nej, två ögon, med osägligt ve!
Ack, den stjernan hade förr bebådat
Morgonrodnan till en dag af fröjd!
Ack, den blicken hade förr jag skådat,
Då så gnistrande, så ljuft förnöjd!
