Men bakom honom höras sakta steg till dans.
Små silkestofflor röra golvets marmorrutor.
Safirer glimta bakom gallerverkets krans,
och luften fylls med ljud av flöjter och av lutor.
Han står vid gallret mitt i ryttarinnans väg.
Hon ryggar till. Hon tyglar sin åsinna svårt.
Hon kramar dödsblek sina lyfta mynt så hårt,
att guldet rinner ut vid knogarna som deg.
Hon minns, hon fattar Islams levnadssunda kärna:
en njutningslust, som lyft på härskarhänder steg
till konsternas och vetenskapens tvillingstjärna.
Hon minns, hon minns Sevilla, Murcia, Granada,
små nakna syskonbarn, som lekte barnaglada
vid foten av en världsdel, vilken sträckte
sin bleka hand förbannande ur rök från bål.
Hon minns de glada ökenfolkens stora mål:
att njuta ögonblicket släkte efter släkte.
När nu hon krossat Islam med sin riddarlek
och sist med svek — och ärligt sagt, ett fyndigt svek
är mer berömligt än en simpel stöt med lansen;
när nu hon lockat med den hemska frestarglansen
av sina lyfta francs Damaskus till förbund
mot vilan och mot Gamla Världens glada sinne,
då skär med ens en ånger djupt i hjärtat inne,
och den förföljer henne mitt i segerns stund
Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/102
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
100
VALLFART OCH VANDRINGSÅR
