Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
110
VALLFART OCH VANDRINGSÅR
VIII.
Du söker ryktbarhet; för mig jag tror
ett större väl så helt att glömmas
att ingen hör mitt namn, ej ens min mor.
IX.
Nu ringer aftonsången.
Jag rider efter ro
över heden i solnedgången.
Sträck ut, mitt svarta sto!
Hur nöjd jag ville med människor bo,
om lyda ej bleve vårt A och O.
Om jorden hade en enda mun
så stor, så svart, så rund som en brunn,
och ropade: »Lyd, eller smidas
skall du, min son, i järn och stock!»
Jag skulle knappast idas
att lyfta mitt ögonlock.
Om världens herre kvällskyn red
och åskade: »Lyd!» jag svarade: »Bed!
Välj saktmodets språk och dämpa ditt ljud,
och kanske jag hör dina böner, Gud!»
