Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
112
VALLFART OCH VANDRINGSÅR
De gingo arm i arm, men jag
smög bakom och brände med pipan
ett hål i säcken, så jord rann ut.
Jag tänkte: blir endast dager,
då följer jag strimman av jord och får klart
min stackars grannes öde.
Och dager vart. Jag gick i sång
till mina gamla sysslor;
men allt vad om natten jag sett och tänkt
låg redan djupt i glömska.
XII.
Jag snärjer i en snara,
var viss, du får mig kär!
Men just när du skall svara
dig själv en dag så här:
»Jag får väl ge den styggen
mitt hjärta som han tiggt»;
då vänder jag dig ryggen
och gör en munter dikt.
XIII.
Varför till ro så brått,
du som jag vill allt gott?
Följ mig en månskenstimma!
Kyrktorn och fönster glimma.
