beständigt stenas utav tusen händer;
då, öde, uppfyll framför allting annat
den önskan nu jag lägger i din famn,
att också när jag dör mitt namn
av detta land må ligga stenat och förbannat!» —
Men våren kommer. Hettan börjar skrämma.
När nu man bultar någon landsmans dörr,
så svarar icke någon vresig stämma,
som ber en dra all världens väg som förr.
Var äro hemlandshatarna? Jo, hemma!
Och för att tala med min vän skulptören,
där nu han står på Öresund i fören
— (Hans tankar tala i min dikt, ej mina!)
så lever en på landet hos de sina.
Den andra ligger vid en hälsobrunn
och har till vän en gammal bullermun,
en sjuk baron, som väldigt kan predika
mot tidens lust att göra alla lika.
Men äro alla lika för Vår Herre,
så kejsarsonen som ett tukthushjon,
då är det vrångt, att det skall vara värre
få alla lika för en sjuk baron.
Den tredje sysslar jämt med sin palett
och hjälper vid en ryktbar badort spika
en björkguirland på ett förträffligt sätt
i kursalongen, där man nu tillika
gör bön och dans, men ej som i antika
Adonistemplen jämkar dem till ett.
