Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
170
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

»Min fru, med min gunst begåvar
jag mer än en, som jag ser på min färd;
men den, blott den är välsignelse värd,
som håller det goda han lovar.»

Då svarade Döden, som redan höll
på låset: »Min vän, har du rätt,
då komma vi båda på ett.»

Så gick hon bort genom snön som föll.