Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27
ÖSTERLÄNDSKA MINNEN OCH MYTER

Ej heller glömmer jag så fort,
att Kasans hela stad har mannen gjort.
Han knotar ej, fast han är släktets slav.
Han plitar långt på natten vid sin lykta,
när lusteligt hans kvinnor njuta av
sitt sorbetglas och kalla sig förtryckta.
Hans slitna hand har borrat upp den brunn,
vars vatten läska dessa kvinnors mun.
Till deras hus har mannen släpat stenar.
Nå, ske din vilje, du som bördan delt!
Jag sörjer, Gud… Förstå mig, hur jag menar.
Jag ville vara kvinna för att helt
få älska mannen så som han förtjänar.»