Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/40

38

VALLFART OCH VANDRINGSÅR

Kvällen vart natt. Kring slocknande bål, som brunno på torget,
lyssnade rysande barn till sagoberättarens stämma.
Klädd i en rutig rock med bjällror vid ärmar och fållar
sjöng han i brasans tynande sken, som färgade honom
spöklikt blek som en mjölad narr. På höjden i öknen,
långt från torget och långt från hundraportade Tebe,
steg i ofantliga block det mörka templet åt Isis.
Öppet var det som jämt men vaktat av stirrande sfinxer
och av människans tro; och vantro och tro är detsamma.
Genom pylon och förgård låg vägen öppen för alla.
Längre likafullt ej, ty innerst satt i sin cella,
huggen i gråsvart granit från bergen i yttersta söder,
stenhård och gåtfullt mörk och halvt betäckt med ett kläde,
Isis med Horus på knät och fullmånens skiva på hornen.
 
Vakten vid bilden i natt var anförtrodd åt Ahanna.
Rak som gudinnan själv med haka och panna och kinder
skarpt belysta i rött men skymmande skuggor kring ögat