Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/65

63

ÖSTERLÄNDSKA MINNEN OCH MYTER

Då sade Djufar: »Har jag tid till sång?
Min tid är kort till ökengravens blund.
Jag har ej råd att för min sömn försumma
en sådan sval och ljuvlig morgonstund.»

Då ropte yngsta flickan med ett skratt
och lyfte krukan på sitt svarta hår:
»Vår vän är alltför gammal till att dikta.
När fyller Djufar sina hundra år?»

Förbittrad steg den krökte gubben upp
och strödde trumpen bröd för sina duvor.
Men när han såg kupolerna, som välvde
på stadens höjder som en klase druvor,
och såg kring slätten, klarnade hans min.
»Kom, barn! Om jag var hundra år och mer,
förmådde än min gamla tunga sjunga,
när från min tröskel denna trakt jag ser.»
 
Där blev ett jubel. Folket kom ur staden
och satte sig som kring ett lägerbål,
och deras trummare bar ut sin puka,
en fiskskinnsöverdragen mässingsskål.
När musikanterna nu bildat ring
med flöjten lyft och lutan på sitt knä
och med sin smäckra, strängade rebabe,
vars buckla sken av indiskt sandelträ,