En vinterdag i veckan före kyndelsmässan fick Paris, gudarnas skyddsling, det infallet att fodra sin mantel med rävskinn och vakta vargar på Seveberget.
Då kommo Nordens tre folklynnen, tre bröder. Den ena, som var fiskare, var grovt klädd och barfota och hade ett strävt sätt, men två stora naiva ögon lyste upp hans trumpna, väderbitna nordsjöansikte.
Den andra, som var skoflickare, var påfallande ful, ehuru han också hade sin brors stora, naiva ögon. Han var kutig och liten, hade snedgångna klackar och en grön pappskärm knuten över ögonen. Han spratt av livlighet och gnolade hela tiden en godmodig, omusikalisk sång, icke för öronen men för fötterna.
Den tredje, som var pensionerad soldat, hade icke de andras stora naiva ögon. Hans ögon voro mera reflekterande och en smula frivola. Men han var lång och välväxt och hans klädsel vårdad. Med en oefterhärmlig åtbörd av den förbindligaste artighet
