108
Fraggan står, — Volthäter vinkar
I salongen — och en öm
Fänrik på pianot klinkar:
”Goda gosse! glaset töm!”
Pannor klarna, kinder glöda,
Lefnadshimmeln ljusnar opp,
Läppar mysa purpurröda
Såsom neglikor i knopp;
Ådror spritta, ögon spela,
Laget växlar tidsfördrif;
Och de cirklade och stela,
Affecterade få lif.
Så ett rummel börjar genast,
Som far fort till klockan tre,
Då man skils, att fyra senast
Träffas åter på dinér,
Äta aborr på blå porten,
Dricka soda, om igen
Fresta ödets nyck i korten
Och se ”nya öfversten.”
Sen seigneurerna försvunnit
Med allt deras stoj och stök
Och den friska luften hunnit
Skingra dam och tobaksrök,
Löser Jules i gyllne degeln
Opp balsamisk mandeltvål
Och skär skägget bort för spegeln
Med en knif af silfverstål.
