118
Och tiden den blir mig enformig och lång;
Ack! visst äro träden och blommorna sköna,
Men mot oceanen, den svallande gröna,
Är skogen för inskränkt och dalen för trång.
Långt hellre på skurade däcket jag sitter
Och bländas af sprittande guldfiskars glitter
Och ler åt najadernas luftiga språng,
Ser sjödruckna nympher med skafgräs om pannan,
Som vällustigt dansa och famna hvarannan,
Och hör på de hvirflande vindarnas sång.
Det mulnar i luften, men ljusnar i hågen
Och piper i seglen — och hvisslar i tågen
Och hviftar i vimpeln på bäfvande topp;
I märsen jag gungar, som gossen i vaggan,
På saltsjön, som rullar så doft — och i fraggan
Min sjöfröken badar sin vindlätta kropp.
På hvalarnes ryggar min skeppsjulle hoppar
Så lätt, som en stenget på Alpernas toppar,
Och yr, som på steppen en hingst i galopp;
Och afgrundar glupa, som hungriga hajar
Och stormarna slitas om flaggan, som svajar
Och klipporna sticka, som vidunder, opp.
När sist jag blir mätt af att svärma kring hafven
Och pilgrimen lik vid den heliga grafven,
Jag är af den irrande vandringen trött,
Jag andas ut lifvet och sveps i min flagga
Och vräks öfver bord, att i bränningen vagga
Och slumrar, som barnet i lindan så sött.
