Karlar! kunnen J väl undra,
Att af alla mina hundra
Skråmor denna är mest öm?
Hon var ju mitt hjertas hjerta,
Källan till min fröjd och smärta
Och min ungdoms gyllne dröm!
Rundt omkring det gick i skallen;
Svindlande jag stöp på vallen,
Fast jag var en krigsman bold.
O! det tål en tår på tanden.
Kom — kamrat — och räck mig handen!
Ty min syn är fan i våld.
Jag ej skiljer vin och vatten
Mer, ej dagen ifrån natten;
Allt är svart; — Ack, Gud förlåt!
Halsen — ta mig skock! jag ljuger!
Är den enda lem, som duger;
Hvar är disken? marche, — framåt!
Äkta sorten — två bouteljer!
Om du blundar, när du väljer
Vin åt mig, jag då, mon ange!
Stjäl en kyss för hvart af strecken
Få din tafla; — mitt fälttecken
Är en örn, som tar revange.
Åck! de Italienska krigen!
Om de räckt evinnerligen!
Rakt igenom paradis
Bar durchmarchen, segerleden;
Den Campagnen var ett eden,
Ljuft på alla sätt och vis.
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/135
Den här sidan har korrekturlästs
123
