Alltid sköt han fram stormstegen.
Lydde blindt, som en lifegen,
Trumman; var den främste, som
Satte foten på bröstvärnet;
Som en nyckel vred han jernet
I hvart sår två gånger om.
Sire! — den bläcksvarta harpyen
Svarte kejsarn vid revyen: —
Numro ett vid Arcolebron,
Grenadjérn från Tartariet,
Gardet, Flygelkompagniet,
Marskalk Mortièrs division!
När han stötte ut dödspusten
Lät det, som en storm på kusten;
Jag fick resepass! Sergeant!
— skrek han: — och af rätta sorten;
Tag i morgon på rapporten
Opp mitt nummer, som vacant!
Herligt var att se le Févre,
Eldfängd, som ett stycke näfver,
Föra an en anfalls-marche;
Kroppen darrade af oro,
Gnistrande hans ögon voro,
Som fängpannor under charge.
Snillet ryckte i hvar fiber,
Rösten var af grof kaliber,
Jorden skalf vid hans befäl;
Blodet sjöd, som sprit i lågor,
Känslor vräkte sig, som vågor
I hans feberheta själ.
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/147
Den här sidan har korrekturlästs
135
