164
Hjernan yr af högmod svindlar,
När de upp och ned som spindlar
Springa flinkt i stagena;
På min nyck, som Lejon, strida;
För mitt röfvarrykte lida
Tåligt som martyrerna.
Mörkrets fosterbarn, vidunder,
Aflade i olycksstunder,
Med de omisskänliga
Cainsmärkena i pannan,
Frukta mig — och ingen annan
Blindt hängifna, lydiga.
Hämndlystna, som Assasiner, [1]
Och så långt som solen skiner,
Menniskofiendtliga,
Lifvets lumpna skänk betrakta
De som nådebröd — och akta
Som en vitten farorna.
Härdade, som stål på glöden,
Känslolösare för döden,
Än för sol’n glaciérerna,
Fasta såsom marmorgudar,
De som Salamanderhudar
Synas oförbränliga.
Fast hvar själ, som en högmastad
Brigg i sjön är skuldbelastad,
Alla sju dödssynderna
Tungt på deras hjessor hvila,
- ↑ "Assasinernas förbund.” Se Beckers Verldshistoris 4 Delen
3 Tidehvarfvet, sid, 123.
