166
Strömmen spolar klart skeppsrummet,
Skräpet sköljes bort af skummet,
Såsom pack af Cholera.
Åskan rullar, blixten fräser;
Som ett vredgadt Ætna jäser
Hafvet; stridt ur byarna
Regnet störtar, luftdrag hvissla
Hvasst i taklen, kabblen gnissla
I de torra taljorna.
Såsom asplöf darra stänger
Block och bommar, kölen kränger,
Spröda brista brassarna;
Hvalarna som isberg häfva
Sina ryggar; — mulna sväfva
Skriande stormfoglarna.
De sjösjuka, som på nålar
Maskar, som i sanden ålar,
Vrida sig i kojerna;
Likt trollpackornas på bålet
Genom märg och ben skär skrålet
Af de Christna hundarna.
Hela vattenslottet gungar,
Som en barklast tigerungar;
Och på gångbord slippriga
Svindelyra slafvar slinta;
Som Spartanare högsinta
Skratta barn åt fasorna.
Tiggen ej om nåd! Profeten
Hjelper först i evigheten.
