Hon, som en sköka, opålitlig är:
Än drar hon den, än den på segervagnen,
Hon är lättrörlig, flygsand lik, lik agnen
Och blossar och släcks ut som ett begär.
Enthousiasmen lefver för sekunden,
Den föds den ena, dör den andra stunden;
Opinionen murar opp i hast
Vendome-Colonner eller Barricader,
Den hvisslar än, än ger den serenader
Och lyder, som en flöjel, vindens kast.
Om några lustrer skall af hurraropen
Marsfältet darra — och den tjusta hopen
Hans kista kyssa, dyrka, som en Gud,
Hans kalla kropp, — skall jublande åkalla
Sin half-Guds ande, bäfvande knäfalla
För ett benrangel, svept i kejsarskrud.
Fast blodet i likkällarhvalfvet svalnar
Och hjeltestoft, som annan aska falnar,
Hans urna krossas, vapenskölden bräcks,
Hans rykte föds på nytt hvargång det qväfves;
Det trampas kan, det mörda är förgäfves;
Ej slocknar månan, fast hon molnbetäcks!
Ha! det är sant! i morgon skall jag sluta,
Le brave des braves skall dö — och Fransmän skjuta;
Jag drömt; Dæmoner! — lemnen mig i ro!
Gestalter ser jag: det är gardets spöken!
Jag skönjer dimmor; Ah! det är krutröken
Från Ligny, Leipzig och från Waterloo!
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/189
Den här sidan har korrekturlästs
177
