Den här sidan har korrekturlästs
9
Tills sferernas toner upphöra att klinga
Och altets hvalfbågar, som glaskupor springa
Och jordklot och himlar förlora sin form.
Jag kom som en stormil och afbröt din stängel,
Clarence! och du föll, men du föll som en ängel;
Din panna var ren, som Narcissens, i ram
Af nattsvarta flätor; — och trötts mitt lättsinne,
Som rosen i urnan, du står i mitt minne,
Ljuf, som en Mariebild i Notre-Dame.
