Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
11

Dess heliga stam ej förfryser
Vid flamman af Austerlitz-soln,
Som klar, som en gloria lyser
Högt opp i den gyllne kupoln.

Mitt Austerlitz aldrig jag glömmer,
Min tanke du är hvarje dag
Och natten, den skumma, hvad drömmer
Om annat än Austerlitz jag?
O! Friedland och Eylau och Jena,
De glittra från pol och till pol,
Som bragdernas stjernor, allena,
Men Austerlitz är deras sol!

Med Lif-bataljonen i teten,
Som alltid var honom så kär
Och falkblicken stolt och förmäten,
l spetsen för hela sin här,
Satt, blott med ett ridspö beväpnad,
På lifhingsten, ramsvart som kol,
Titanen, monarkernas häpnad
Och stora Arméens idol.

Kring fanorna stormarna tjöto,
Folk slagtades tusendefallt,
Af lik, som hyenor, vi njöto
Och frossade blod öfverallt;
Men jublande fortgick arbetet
Tills natt täckte himmel och jord
Och hvar Veteran på samvetet
Fick ”några och hundrade mord.”