Lik ungskogen, kullfälld om våren,
Med stammarne tätt till hvarann,
Låg rättad i led hela Corpsen,
Sträckt, som till parad hvarje man.
Fast blodiga hundra affärer
Jag fäktade i, som jag vet,
På tretti krigsår, Grenadièrer!
Det var första gången jag gret;
Och att mina ögon få våta
Är ej mindre svårt, vid Guds död!
Än locka en sprängbomb att gråta
Och skapa om stenar till bröd.
Men gräfvas vi än ned i jorden,
Napoleons ryckte ändå
Ju flyger från Södern till Norden
Med Corsicas örn i det blå;
Djupt Clio i häfderna preglar
Historien om våra krig;
Ha! präktigt i ethern du seglar,
Condor! vi knäfalle för dig!
En flicka, som dufvan så trogen
Och trånande, som en Romance,
Der fanns före kriget i skogen,
Som gömmer mitt hem i Provence;
Jag tänkte: min sällhet berodde
På henne, att hjertat som snö
Försmälter af kärlek — och trodde
Att man blott kan älska — och dö.
