Men under den luggslitna rocken
Jag hade ju, fast jag var arm,
Ett gods i den gullgula locken,
Som ligger ännu vid min barm.
Hon glömde bort mig, tog en annan,
Ej kärleken äran är huld;
Ack! hvad är en lager om pannan
Också mot en krämares guld? —
Med det kan han väga upp hjertan,
För det honom lyckan är blid,
Med det kan han drifva bort smärtan
Och köpa sig himmelens frid.
En borgares flitiga maka
I Coblentz jag såg henne sen
En gång på en durchmarche (tillbaka
Vi tågade då öfver Rhen);
Men sinnet föraktade redan
Den husliga lyckans behag;
Jag hörde till gardet — och sedan
Min själ var för stolt att bli svag.
Jag visste: om ödet ej kufva
Jag kan, fast i krigsgudens sold,
I lifvet, blondinen den ljufva
Jag tar efter döden med våld;
O! ensamt mitt hjerta det fria
Jag gaf dig, min anade brud.
Min dyrkan du delar, Maria!
Med Kejsaren, äran och Gud.
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/27
Den här sidan har korrekturlästs
15
