Brage.
Högt ibland fjellen, der storsjön med dimmor
Höljer sitt mulnade, skumkrönta hufvud,
Satt Brage, den gamle, med harpan i hand.
Snömassan höljde på syltoppen spetsen,
Mossan låg grånad kring roten af björken,
Som reste sig dverglik qå isbelagd strand,
Opp öfver klippan flög Kungsörnen modig,
Klyfvande luften med senstarka vingar,
som Drakskeppet klyfver en fräsande våg.
Nordost det blåste, det hven så i rymden,
Ungtallen bugade grönskande toppen
för stormgudens vilda, alshärjande tåg,
Flammande norrskenet brann öfver skogen
Rimfrosten glänste på hvitklädda marken
Likt glindrande smycken på svepningens skrud.
Vargarna tego och björnarna slumrat,
Jorden sof stilla — och snösparfvens qvitter
Ej störde dess dvala med klagande ljud.
Endast på afstånd susade forsen;
Från stalpet den vräkte sin immande bölja,
Som rakt genom klippor sin väg gick framåt:
Vintern ej fängslar dess brusande krafter;
Hjelten ej stakar, men bryter ut banan
Och går ej som bäcken en slingrande stråt,
