När lyckan fyllde dina svällda segel
Och svarta kölar drogo hem ditt rof.
Med statsklokhetens stämpel på sin panna
Och despotismens scepter i sin hand,
Venedig satt på thron af hundra öar
Och kallades af folken Republik;
Och dessa riglar, bojor, fasta galler!
Att fräta dem ej sekler räcka till.
Blott långsamt rosta de igenom dessa
Och tidens tand förbiter sig på dem;
Omkring förbrytarns svultna lemmar skramlat
De ha en gång; än lådar vid dem blod
Af fångar, qvidande för marterns plågor,
Men sparade att dö för statsbrott neslig död.
Den vittrade portikens mur är remnad
Och vålnader vid midnatt bo deri.
O! Bucentaurens master äro brutna,
Dess gyllne skrof har murknat längesen.
O, Adria! trolösaste bland brudar,
Som än ett kärlekens vårdtecken fäst!
Invid din barm, invid ditt hjerta hvila
Bland dolda skatter, bland de dödas ben
De vigselringar, Venedigs Despoter
Dig skänkt, att du dem trogen skulle bli!
Ack! vore jag på djupet af ditt rike,
Der, på en thron af salta vågor sköljd,
Af klippor staplad, bafvets Drottning pryder
De gröna lockar med korallers krans,
Och mägtigt, som en Afgrundprins regerar
Bland drunknade uti sitt stela hof.
Hur högväxt sväfvar du ej bland de döde,
Som sitta bleka i din öde sal,
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/59
Den här sidan har korrekturlästs
47
