82
Ber ej om en dryckestår.
Friare jag haft — god’ vänner!
En för hvarje hufvudhår
Och så många fästemänner,
Som jag räknar lefnadsår.
Uti kofta, helgdagsklädning,
Tyska skor och nystärkt klut,
Ser jag i en hastig vändning
Skäligen snutfager ut.
Och om slumpvis jag mig vänder
Till en ungersven till slut,
Lika rappt jag eld upptänder
I hans hjerta, som i krut.
Men ej mer mig manfolk lockar;
Hin ger jag båd’ dans och fläng,
Slokar uti vadmalsrockar
Och i gyllene gehäng.
Bättre jag min ära sköter;
Den, som rör min äkta säng
Jag med hvassa naglar möter,
Kommer det till handgemäng;
I min bibel utan brillor
Läser jag hvarhelst jag vill.
Norborgs, Ekmansons Postillor
Kan jag nästan utantill;
Alltid är jag glad och nyter,
Frisk och färdig, — hof och gill
Och med ingen själ jag byter
Bo, eho det vara vill.
