92
fullvuxna Christusbild, som å altarskåpet i Dalby kyrka är synlig.
Efter att i flera timmar hafva betraktat här beskrifne målningar och bilder, skiljdes jag utan synnerlig afsaknad från min kyrkvärd, hvilken till alla de förfrågningar, jag under vår sammanvaro gjort, ej mäktat bestå ett enda fullt redigt svar.
Från Gräsmarks kyrka gick färden mot nordvest genom en lätt bebyggd trakt, der jag likväl till slut var på väg att bli utan nattqvarter. Måste derföre omsider taga min tillflykt till Kymsbergs bruk, der jag blef vänligt emottagen. Kymsberg har ett skönt läge på en bergsluttning, hvilken temligen brant sänker sig mot den herrliga Kymenssjön, ett vatten, hvars namn antyder, att man der åter befinner sig i Finnarnes grannskap. Rundtom stränderna varsna vi äfven deras rökstugor — som vanligt på högsta bergspetsarne.
I tidigaste morgonstund begaf sig vandraren på besök i de trakter, hvilka norr om nyssnämnde sjö sträcka sig mot Jösse härad. Långnäs hette det första finnhemman, som der anträffades — ett ställe, beläget på en i Kymen utskjutande bergsudde. I en af härvarande bostäder samspråkades länge med en äldre qvinsperson, som var svårt lidande af någon ögonsjukdom. Hon hade för den fåfängt användt alla möjliga medel — till och med en klok gummas råd. En sådan sibylla fanns, eller hade nyss funnits, i det närbelägna Honkamak. Annika var dennas namn, och om henne hade Långnäsqvinnan åtskilligt att orda; bland annat hette det, att den kloka var ”styf att drömma”. När någon sjuk kom att rådfråga henne, mottog hon alltid af denne någon klädespersedel, den hon för natten lade under sitt hufvud. Följande morgon blef patienten underrättad om, huru hon fått ”farligheta”. Annika var också en gång i Långnäs, för den ögonsjukas räkning. Hon sof då på dennas hufvudkläde. Om morgonen sade hon sig ej ha drömt om
