Hoppa till innehållet

Sida:Vandring i Wermlands elfdal 1852.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

XIII.
I Gräsmark, Gunnarskog och Eda.

I Gräsmarks socken kom jag nu åter in. Åtskilliga gårdar besöktes der, och befunnos dessa ha mycket gemensamt med dem i Elfdalen. Bostäderna dock här i allmänhet både vackrare och större än å sistnämnde ort, men likasom der, vanligen inrättade med både ”kåfve” och ”ytterstuga”. I den sednare ser man det vidlyftiga sängstället, här som i Elfdalen, i flera afdelningar. Den medlersta och förnämsta af dessa, der sjelfva husbondefolket ligger, har vanligen grannt målade genombrutna dörrar. Vid sidan häraf går den bekanta bänken, ”skaran”, och vid fötternas plats står ett matskåp.

Sängens öfversta afdelning, (Elfdalingens ”tarre”,) kallas här ”häcken”, och till den klättrar man upp på en kort stege. ”Dragsängen” heter den, som är närmast golfvet; denna dras ut som en låda, och den person som här ligger, har alltid hufvudet på föga afstånd från husbondefolkets fötter och vanligen midt under sjelfvaste matskåpet. En förträfflig inrättning.

Bland Gräsmarks vackrare ställen är onekligen Anneborg. Det ligger på en ansenlig höjd och i en fri natur, der träden huru som helst få skjuta upp inemellan husen.

Utsigten är skön: närmast i öster kyrkan, söderut Rottensjön med sina vågiga bergstränder, oeh der ofvanom den imposanta Jättekärnsklätten.