Hoppa till innehållet

Sida:Vandring i Wermlands elfdal 1852.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

130

Längre bort låg Vestra Kymen, der en väldig odlare, Jan Jansson, besöktes. Ofantliga stenhopar lågo här uppkastade på fältet — en stilla flits minnesstoder.

Äfven på detta ställe hade man hört talas om de undergörande stenyxorna, hvilka här hette ”åsk-” eller ”åstviggar”. I det närbelägna Tiskarekärn sades en åbo nyligen ha haft i sin ego en åskevigg, och af denna hade den kringboende allmogen fått sig små stycken tilldelade, när Kalla gick här som värst.

Från vestra Kymen kom jag snart in i

Gunnarskogs Finnbygd.

Här, om någonstädes, får man höra ett språk, der orden ha en betydelse, vidt åtskild från den, de efter riks-idiomet ega.

Så säger man, t. ex. "fin” i stället för hygglig eller human, "förtjust” för förskräckt, "halt” för sluttande eller brant, o. s. v. — En mängd Norrska ingår också i talet, såsom ”hätta, omtrent, skickeligt” (under betydelsen: temligen,) samt ”skönje”, se, känna, förstå, m. fl. ”Inte ä’ han mycke’ lärd; men någet Finske skönjer han allt,” blef svaret vid förfrågan om någon persons insigt i nyssnämnde språk.

Detta omdöme om Finskans öfvande skulle i det närmaste kunna gälla för snart sagdt hvilken innevånare som helst, både i Gunnarskogs och södra Gräsmarks Finnskogar; ty här är man numera egentligen blott till namnet Finnar; endast de äldsta af befolkningen göra härvid ett undantag.




Lill-Mangen var ett af de första ställen, jag i Gunnarskog besökte. — Återigen en skön belägenhet. Å gårdsplanen en stor, herrlig hängbjörk, söderut en apelgård och,