135
”Jo, dä’ ä’ allt oppe i denne bäcken. Han for öfver der en gång å’ svor, å’ dä’ va’ just på en fläck, der ett qvinnfolk farit illa å’ graft ner dä’.
Två pojkar fick också farliheta der oppe vid skygåln. Di fahlades der å’ kasta torf på hvarandra. Jag ba’ dåm låta bli och sa’ att dä’ aldri’ skulle bli väl. Men di akta inte hva’ ja’ sa’, å’ begge två fick di en så’n vark, så dä’ va’ allt farliheta..”
— Nå, söker ni inget bot mot det der? — Jo, di säger allt, att om vi flytter in i ett nytt hus, så ska’ dä’ säkert sluta opp mä’ dä’ der faseriet; å’ derför ha vi fäktat å’ byggt på den der stuga’, herrn ser, så vi kan komma ditin i höst.”
Från det lika vidskepliga som sjukliga torpfolket tog jag först efter ett långt samtal farväl och återsåg emot aftonen Bortansgården och dess vänliga invånare. — Hos den godmodige fader Daniel tog jag in, och vi muntrade oss der hela aftonen med hvarjehanda samspråk. Om flera i trakten gjorda fynd från stenperioden blef då också berättadt. — I det närbelägna Helserud hade man t. ex. en större stenyxa i sin ego, (att få köpa denna vore dock rent af omöjligt,) och en dylik fanns äfven i ett torp emellan Bortan och Kolstan. En tredje sådan yxa visste man ock om i Solbergsliden, och då man trodde, att denna möjligen kunde afyttras, eller åtminstone utlånas, blef ett bud i och för denna affärs uppgörande straxt afsändt till sagde gård.
Efter en lång väntan kom ändtligen svar — och detta nekande. ”Yxan,” hette det deruti, ”kunde ej utlånas, emedan den då lätt blefve sönderslagen; och sälja den kunde man icke för 5 R:dr; ty alltsedan, den kommit i huset, hade aldrig någon varme der kommit lös.”
Natten till denna dag tillbragtes i en större, ödslig stuga, der rik tillgång fanns på sängkläder, kistor och skrin. Äfven legioner af råttor höllo der lustläger och förstörde
