13
täckte Norrmännens plan. Detta nit bar den frukt, att Svenskarne undgingo den hotande faran och att Harald derefter fick lejd och tillåtelse att å Wermlandsskogen fästa sitt bo. Så blef Upplunds gård byggd; och tyckes detta ha skett straxt efter Karl den tolftes död. — Detta om socknens första bebyggare.
Gustaf Adolfs nuvarande befolkning tyckes vara ett enkelt och fromt, med ett ord, ett godt folk; så visar redan deras flärdfria drägt, deras godmodiga tal. Men om här ännu finnes en vacker lemning af gamla goda seder, så har ock den gamla vidskepelsen följt dessa åt. Om sjörån och troll vet man således ännu att tala och i bergen lyser det ofta öfver gömda skatter. Till och med vid sjelfva kyrkan och i en hel hops närvaro har jag hört en dylik tro öppet uttalas. Men hvad som här mest väckt min uppmärksamhet är de många sägnerna om det ofvannämnda Lagg-åsen och dess invånare. Dessa sägner lockade mig följande sommar till ett särskildt besök på stället. Jag begaf mig då först till Sörgården, dit man anländer öfver en lång kafvelbro, ett stycke öster om landsvägen. Här finnes ett märkvärdigt stenrös högt uppe på åkern mellan bostäderna och sjön Laggen. Nämnde rös håller cirka 12 alnar i längd, 4 à 6 i bredd och 2 à 3 i höjd.
Detta är hvarken någon lemning från hednatiden, ej heller — hvad man snarast kunde antaga — ett odlingsrör, utan, enligt allmän tro, ett griftrör, uppkastadt öfver åtskilliga vägfarande, som i Lagg-åsen fordom blifvit mördade. Detta fordom är ej längre aflägset än att de nu lefvande fäder eller farföräldrar derom vetat att berätta. Men det är ej blott efterlefvandes utsago, som stadgat öfvertygelsen om de gamla Lagg-åsboernas brottslighet; — man har i deras bostäder funnit saker, hvars tillvaro ser högst misstänkt ut. Sådane äro schabraker och annat dyrbart ridtyg, ovanliga klädespersedlar o. m. sådant. Det är ej längesedan man
