24
Han gick med henne hem till sin bur,
Tillstängde der dörrar och luckor,
Hon blef till många underlig djur,
Hon tänkte den riddaren mörda.
Först skapte hon sig till lejon och björn
Och sedan till andra små ormar,
Sist skapte hon sig till en stor lindorm,
Hon tänkte den riddaren mörda.
Så stack han henne med en liten knif,
Att blodet på golfvet månd' strömma,
Deraf rann upp en jungfru skön,
Hon stod alltsom en blomma.
Nu hafver jag frälst ditt unga lif
Af all din sorg och qvida;
Du säg mig nu din härkomst god
På faders och möderne sida!"
— Egypti lands konung, kär fadren min,
Hans drottning, min moder med ära
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
Är Egypti lands konung kär faderen din,
Hans drottning din moder med ära,
Förvisst är du då allra kärestan min,
Som för näktergal månde vära.
Här bjuder vandraren farväl åt Gustaf Adolfs socken.
Fattig var visserligen denna bygds natur — fattig och
dyster; men dess invånares stilla dygder gåfvo lif och glädje
åt det hela; och sjelfva de ödsliga hedarne, de oländiga
myrorna och mörka skogssjöarne blifva alltid för främlingen
ett kärt minne — minnet af ett landskap med allvarsamma,
men äkta nordiska drag.
