IV.
En najad. Ny socken och åtskilliga dess märkvärdigheter.
Klarans strömfåra är mäktig; men färjkarlens hustru hade senfulla armar och förde oss med lätthet öfver det strida elfdraget. Brita Balvarsdotter var en katig qvinna. Hon berättade t. ex. sjelf, att det ibland om nätterna inträffade, att okynniga drängar förde både färja och båt från hennes bostad i Åstrand till Fastnässtranden. Kom det då någon resande och ville vägen fram, då var det ej hennes man, utan hon sjelf, som simmande begaf sig ut att hemta farkosten. Och obesvärad i den drägt, naturen beskärt henne, kom hon sedan roende till resenären, som väntade.
Jag tog snart farväl af den käcka flodnymfen och gick nu i Ny socken. Hvilken egendomlig nejd! — Elfven, mäktig och bred, strykande fram genom en ovanligt trång dal, och, å ömse sidor om denna, höga, blånande berg, på föga afstånd från floden; de sednare på flera ställen stupande rätt ned i elfven, hvarvid vägen förer vandraren långt ofvanom daldjupet, upp genom en qvartersdjup sand, till tysta ödsliga hedar å höjdernas terasser. Derifrån har man då en både vild och skön anblick utöfver dalen dernere: — elfven, alltid lika intagande och slingrande sig fram i ständigt vexlande krökningar, der båtkarlarne från Dalby fara upp och ned med sina frakter, — glada och sjungande, när de utför floden få den muntraste fart af dess strömfåra, — men mer allvarliga och tysta, då de emot densamma, endast med tillhjelp af en lång stång, föra farkosten framåt.
