36
invid landsvägen, en upphöjning, Penninghögen eller Silverkullen kallad, der man bestämdt påstår, att jordegods skall finnas. Gräfningar hafva der också blifvit gjorda, men kunna svårligen rätt grundligt företagas; emedan en god del af landsvägen då måste undermineras och nedstörta i elfven, som flyter straxt bredvid. För öfrigt synes kullen, åtminstone i dess närvarande skick, hafva en formation, helt vanlig, der ett vatten, så ofta och häftigt som i Elfdalen är fallet, bryter in på och ombildar stranden: och den torde sålunda ej heller med särdeles stort skäl kunna anses för en forntida grafhög, såsom en och annan förmodat.
Ännu en plats för jordagods uppgifves. Denna är Tummelberget, söder om Kyrkebol, (helt nära Grafols gästgifvaregård,) der penningar sägas i ofredstid blifvit nedgräfda. En qvinna — berättar man — såg der en kista med guld och silfver i; men när hon kom närmare och skulle fatta i det, hon såg, fann hon bara en sten. Detta skedde för tre “mansfall” tillbaka.
Från Kyrkebol for jag vidare uppåt Elfdalen, numera i sällskap med en ung studerande, som var väl hemmastadd i trakten. Vi, dels åkte, dels gingo, under den tid vi voro tillsammans.
Att begagna häst i dessa bygder var ej särdeles kostsamt, då skjutsbonden för två lätt-åkande personer endast ville ha sina 24 sk. per mil. Vagnpenningar frågade man alls icke efter, och lika litet väntpenningar. Som exempel på det sednare kan anföras, att jag och min reskamrat under första dagsresan anlände kl. 4 e. m. till ett ställe, der vi beställt skjuts till kl. 12, och ändå sluppo betala för dröjsmålet. Skjutsbonden hade nemligen sjelf nyss anländt — ett förhållande, hvilket här så mycket mindre anses anmärkningsvärdt, som det ofta händer, att den resande, oaktadt sin förbudsedel, kan få vänta hela sex, åtta timmarne efter den bestämda tiden, ja, kanske hela dygnet om. En
