38
sanden gjorde det till på köpet omöjligt, att komma synnerligen fort fram. Här var det alltså välkommet, att på heden anträffa en ung man af Wermlands fältjägare, den skjutsbonden presenterade som en stor vissångare. Denne bond-virtuos fick också emellanåt, när väglaget så tillät, plats på vårt åkdon; och då skulle man ha sett hurudant kostligt equipage der for fram. Främst på kärran skjutsbonden i skjortärmarne med en från roten lösryckt tallbuske som piska och en half hafrekaka framtittande ur den randiga västen. I sjelfva kärrstolen vi båda resenärer samt bakom oss den gapande sångaren i sin grönrandade uniformsmössa.
Vår trubadur var ej särdeles utmärkt; men tiden tycktes ändå gå fortare i hans sällskap än förut, och innan vi visste ordet af, voro vi åter ute på öppna fält, de der i ödslig nakenhet täflade med sjelfva Westergötlands “Svältor” eller den Småländska Ljungbyhed. Skogen har nemligen här blifvit till inemot roten, dels nedhuggen, dels afbränd, och svarta trädstubbar omvexla öfverallt, så långt ögat mot norr och vester kan se, med grå klippor och stenar. I denna trakt ligger Femtå jernbruk, och der gingo vi nu att bese oss.
Men vid Femtå går gränsen mellan Ny- och Dalby socknar; och innan vi derföre på allvar lemna den förra, må vi först, så godt sig göra låter, ta reda på dess invånare.
Om vi, att börja med, inträda i Nysockningarnes bostäder, så skola vi finna dessa, med få undantag, högst otrefliga ― stora skräpiga stugor, der osnyggheten tydligen har ordnat och fört sopqvasten. Rummets vigtigaste möbel är den vidlyftiga “skåpsängen” — ett litet hus för sig — vanligen i två våningar, (den öfra kallad “tarre”,) och med matskåp i ena ändan, att man, i fall andan kommer på, äfven om natten kan ta sig en bit. Det är egentligen blott de äldre, som ligga här. Husets jäntor deremot hafva
