39
oftast sin plats ute i fähuset (“fugguse”) på en lägerstad, benämnd “gället” (gäell).
Bland bondens bohag, huru simpelt det ock i allmänhet må vara, saknas likväl ej helt och hållet lyxartiklar. Som sådane kunna anses de brokiga borddukarne af ylle samt de små, både ut- och invändigt målade, trädskålarne, motsvarande våra toalett-askar och nålfat.
Nysockningarne, de må ligga i skåpsängen eller stå fullklädda framför oss, äro i de flesta hänseenden ett högst kuriöst slägte.
Qvinnorna, när de äro som grannast, bära hvitt hufvudkläde, så hårdt stärkt och brutet, att det som en mössa kan påtagas, vidare svart tröja, ofta både fram- och baktill utskuren, att det hvita klädet å ömse sidor i en trekant framlyser, och hvarvid de främre snibbarne af detta gå ett godt stycke nedom tröjan. Förklädet är oftast grönt, kjolen svart[1] med röda bårder. Strumporna äro ock svarta samt utsydda med rödt garn i form af ett ruter ess. En sådan grannlåt på nämnde plagg kallas “löfver”, och är just ett af de förnämsta kännetecknen på den äkta Nysocknaren. Men för att riktigt från topp till tå ha beskrifvit dessa qvinnor, må sluteligen nämnas, att äfven deras skor ha sin lilla egenhet, nemligen den, att de äro försedda med gula, halfqvartersbreda band, tilltagna med den längd, att de släpa på marken.
Är det en varm dag och qvinnan tar af sig tröja och hufvudkläde, så ser man under den förra vanligen ett rödt lifstycke och långa lintygsärmar, (omsorgsfullt utsydda och liksom männernas linne, kantade med rödhvita band,) samt under den sednare den granna hårnäfvern (“nävvra”).
- ↑ Såsom en ytterligare egenhet må här anmärkas, att den del af kjolen, som skall skylas af förklädet, alls icke, såsom det öfriga, är svart, utan af hvad annan färg som helst. Har detta bruk tillkommit af sparsamhetsanda, så måste det medges, att den dygden här gått längre än annorstädes.