42
sig gummorna då i ett särskildt rum, der hvars och ens medförda välfägnad går laget omkring.
Åtskilliga andra lifvets vigtigare förrättningar hafva ock sina egenheter.
Barndop, t. ex., förrättas alltid i kyrkan straxt före gudstjenstens början.
Vid första nattvardsgången var, åtminstone förr, den sed, att flickorna buro en så kallad “hatt” — en hufvudbonad, alldeles lik en vanlig nattmössa — öfver hvilken de nedifrån hakan knöto ett brokigt silkeskläde. Denna hufvudprydnad var dock under vägen till kyrkan höljd af det vanliga hvita klädet.
Vid begrafningar må slutligen anmärkas det egna bruket, att karlarne der vanligas bära röd väst.
Nysockningarnes lefnadssätt är i allmänhet högst enkelt. Deras hvardagsspis är hufvudsakligen vattenvälling och näfgröt — den sednare oftast af hafremjöl och så hård, att den skäres med knif, när icke de fem begagnas.
Näfgröten är för Elfdalingarne en rätt, med hvilken de, åtminstone i sin hembygd, äro så införlifvade, att man skulle våga påstå, att den der utgör deras halfva väsende. Den smakas mångfaldiga gånger under dagens lopp, och går man något längre från bostaden, så medföres vanligen i den på ryggen hängande “kassen” (en trädställning för smärre bördors transporterande), en kittel och en liten mjölpåse. Flinta och stål äro äfven till hands; och när man så har kommit ett stycke till vägs och ett rinnande vatten visar sig i närheten, då stannar Elfdalingen, samlar sig i hast litet bränsle, slår eld deri, fyller kitteln med vatten; och när detta kokat upp, tar han näfvarne fulla med mjöl, slår detta på en gång i kitteln — och näfgröten är färdig. När han härefter intagit sitt lilla mål, då först kan han måhända orka gå vidare en fjerdingsväg eller så der bortåt. — Men huru bär han sig då åt under de långa båtfärderna på
