53
Om Julen har man den märkvärdiga seden, att midt öfver gödselstacken uppresa ett halmklädt trädkors, utpyntadt med en mängd färgade lappar i form af kors och hjertan, m. m.
Väggohyra fördrifves på så sätt, att två “nämndekarlar” uppsäga vägglössen, (alldeles på samma sätt som med hyresgäster är öfligt,) och gå derpå sina färde. Ingen får under denna förrättning skratta; ty då “sitta hyresgästerna i orubbadt bo.”
Allt detta är för Dalbyboen riktiga trosartiklar, dem han i allmänhet lika litet betviflar som satserna i religionsläran. Men har man här gammaldags vidskepelse, så besittar man ock gammaldags hurtighet och lefnadsfriskhet. I skogen, vid timmerflötning eller under trägna båtfärder på Klaran bildas härdige, senfulla män. Ej heller klemas med de unga qvinnorna — de sändas tidigt ur hemmet, att på egen hand sköta sig uppe i sätran.
För annan vallgång nyttjas ock “gättaregutar”. Vallhjonet, det må vara gut eller jänta, går alltid väl rustadt åt skogen. På ryggen bäres den så kallade “tenan”, ett näfverskrin, i flerfaldiga fasoner utskuret och prydt med färgade lappar och kråkguld; vid sidan hänger “sletjitaskan”, en väska, bunden af spunnet kosvanshår, i hvilken man förvarar en beredning af mjöl och salt, “sletji”[1], den man begagnar, för att locka kreaturen med sig. För hvarjehanda behof medföres ock en liten handyxa, “nåt-yxan” kallad.
Uppe vid fäboden äro “gätter-jäntorna” visserligen långt skilda från de sina, (kanske ofta flera mil,) men de lida också icke af en sjuklig sentimentalitet, och med Gud i hågen lefva de gladt sin dag äfven i ödemarken. De bo vanligen två och två tillsammans i den lilla boden med sitt anspråkslösa amŏblemang — ett bord, en lucka som gardin för gluggen eller fönstret, (hvilket sednare, der det finnes,
- ↑ Sletji betyder här också slicka.
