59
fall fattar man i och ruskar eftertryckligt om den tillfrågade. Har denna deremot fritt utsagt det äskade namnet, får hon oantastad passera, och derefter sjunges ånyo:
“Och Jöns han tager sin knapedyna
Och sätter sig uti fönstret,
Bättre ser han på Helga lilla
Än han ser uppå mönstret:
Håhå, du Helga lilla,
Du är min, och jag är din,
Så länge kärleken varar!” —
Vi tillägga här de karaktersdrag, hvilka allmännast
anses utmärka det folk, hvars seder i det föregående blifvit
skildrade.
Dalbybonden säges vara stolt, envis, fyndig, frisinnad, uthållig att bära tunga bördor lång väg, men ändå en trög arbetare.
Torparen är i sistnämnde 'fall isynnerhet märkvärdig. Sina egentliga dagsverken utgör han blott under en vecka i “ploganden”, en i “slotteranden” och en i “skåranden”. Mannen går efter våranden ut på flötning och sedan upp i skogen, att hemta näfver, vid hvilket företag hvarken unga eller gamla träd skonas. Som bästa beviset på hans framfart i den vägen, ser man uppe i höjderna stora trakter alldeles öfverfyllda af trädstammar, flertalet fällda blott för näfverns skull och så tätt hopade, att en vandrare här omöjligen kan framtränga längre. — Medan männerna så äro sysselsatta, vandra deras qvinnor gemenligen ut med ett spädt barn på armen, eller, om de ej ega ett sådant, med en stickstrumpa i hand, (hvilket arbete i förra fallet aldrig kommer i fråga,) och gå så ur gård och i gård, utan att egentligen förrätta annat än blott prata och sqvallra. Naturligtvis få de här och der en matbit i utbyte mot så vackra
