67
blickar. Deremot stod oss regnet bi och snarare till- än aftog. Så kommo vi genom den ödsliga trakten, der blott ett par säterbodar på hela fem fjerdingsvägen voro synliga, till Letafors bruk, det nordligaste i Wermland. Hjertligt blef här emottagandet; ty bruksförvaltaren var en gammal god vän, och här måste vår skjuts alltså affärdas.
Efter intagen middag beslöts genast en utflykt i omnejden, synnerligast för att besöka en närbelägen sätervall, der en stor utsigt var att bjuda på.
Ännu låg det ett tjockt töcken öfver trakten, att man ej rätt kunde uppfatta Letafors’ belägenhet. Så mycket märktes dock redan, att flera bergåsar, nederst skogbeklädda, men ofvantill blott höljda af en öppen gräsmatta, höjde sig deromkring. Till en af dessa höjder, Letteråsen, gick nu vandringen. Hundar medtogos ocb gevär, laddadt, med kula, emedan björnar under vägen lätt kunde anträffas. Någon sådan kom dock icke i vår väg; men emellertid fortfor töcknet, och först när vi nått höjden af Letteråsen, låg dimman ändtligen under oss och häruppe var luften ren och klar. Letteråsens hjessa utgöres af en grön, saftig äng, och på denna stodo ej mindre än 4 à 5 säterbodar på föga afstånd från hvarandra. Vi stego in i den närmast belägna. Två kullor voro derinne, den ena ful, den andra af angenämaste täckhet. Den sednare, som hette Ingegerd, men gerna kunnat heta Ingeberg, bjöd oss vänligt att sitta ned, och kom derefter beskäftigt fram med en skål mjölk.
Man blir icke alltid så väl emottagen, särdeles om man är obekant, och det händer då ofta att säterjäntan, midt för främlingens näsa, slår dörren till …
Men derute har det nu allt mer och mer klarnat upp, och vi måste skynda oss att taga landskapet i ögonsigte. Vi träda alltså åter utom sätran.
Himlen står högblå öfver våra hufvuden; men emot dälderna vältra sig dimmorna lustigt ned — floder med
