Hoppa till innehållet

Sida:Vandring i Wermlands elfdal 1852.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

69

björn och elg gå hemmastadda omkring vid myra och sjö. — Den, som är besvärad af stora verldens hvimmel, må komma hit; ty här kan han få gå i fred — åtminstone för menniskor.

Vi gingo deremot alltjemnt och funderade på, om icke någon gråbrun nalle i ettdera ögonblicket skulle skymta fram ur sitt gömsle; men någon sådan, hvarken sågo eller hörde vi. — Men tyst! hvad var det för ett rasslande buller der söder om vägen? Ljudet blir allt tydligare och tydligare. — Det är blott Midskogselfven, som i strid fart ilar öfver en grund och stenig botten. I denna fingo vi nu ett stycke bortåt ett slags sällskap — ej otrefligt i den för öfrigt så stumma naturen, der, åtminstone för närvarande, ej en fågel slog sin drill. Så uppnådde vi omsider rikslinjen, midtför Midskogsbergets norra sluttning, och uppstämmande den bekanta ”Du Norge ær et herrligt Land”, beträdde vi, glade, brödrarikets mark. Det var på sjelfva den Tjugonde Juli — Margaretas dag.

Vi stodo vid norrska gränsen och just der afbröts landsvägen helt tvert. Norrmännen sägas nemligen frukta beqväma kommunikationer de begge länderna emellan. De kunna måhända en dag komma i delo med sina svenska "bröder”, särdeles om de vid något lägligt tillfälle söka afslita de svaga band, som hålla nationerna tillsammans. Den som ur Finnbygden vill fara vesterut i grannriket, får alltså bereda sig på stora svårigheter. På en högst klen väg eller rättare skogsstig anländer man först till Værmundstorp, ett litet Finnhemman, der man från vilda skogen plötsligen träder ut i en täckt leende trakt. I den vida dal, som här på en gång öppnar sig för vandraren, ligger den blåögda Værmunden — en långsmal sjö, som i flera bugter går i nordvest åt Glommen till. En sakta sluttande strandängd omsluter den — öppna, glada fält med byar och grönskande tegar; men utomkring stå luftiga, blåskimrande berg. Äm-