80
att få köpa mat, blef jag för första och äfven sista gången i hela Finnbyggden mottagen med oginhet. Matmodren stod sjelf vid min ankomst på gården i något hushållsbestyr, och då jag för henne framställde mitt ärende, började hon, i stället för svar härtill, ifrigt tillspörja mig, hvarifrån jag kom och hvarföre jag gick den här vägen fram. Att jag reste, för att bese trakterna, kunde hon omöjligt få i sitt hufvud; utan det måste nödvändigt vara något särskildt af helt annan beskaffenhet, som föranledt mitt besök i orten. Då jag frågade gumman huruvida jag inte i alla fall kunde få köpa mig en bit mat, svarade hon, att det ej fanns någon sådan; och då jag ändå gjorde ytterligare försök att beveka henne, utbrast hon helt tvärt: ”Nej, åt er finns det ingen mat!” — Hungrig, som jag kommit, måste jag alltså aflägsna mig från Midskogen.
På den väg, jag nu gick, påsserades Södra Finnskoga kapell, straxt vester om Djekneliden. Detta var ett rätt skröpligt tempel — åtminstone af ett tråkigt utseende, platt och utan torn. Kyrkogården skulle kunna förliknas vid en afrättsplats, och grafvarne med sin nakna sandbetäckning vid stora mullvadshögar. Närmaste omgifningen är en brun ljunghed, som i öster sträcker sig ända fram till prestgården. Djekneliden ligger alltså visserligen i en ödslig och torftig natur; men under en klar sommardag kan man äfven här se ett skönt. Eller hvad skola vi säga om alla dessa bergsbygder, som i skiftande konturer draga sin mur kringom dalen — det skarpt markerade Midskogsberget, eller det i öster täckt framstående Borangsberget?— Ställets pastor tyckte sjelf att här var ”vildskönt”. Likväl tror jag förvisst, att han ej ogerna skulle ha utbytt denna vildsköna vistelseort mot någon annan söderut. Och hvem undrar på det? — hvem känner sig icke hågad att i en bygd som denna mer än en gång utropa: ”hu, det är så mörkt långt, långt, bort i skogen!”
