röra. At de physiske olägenheterne, måste til större delen efterhand gifva sig, så fort folkets antal hinner ökas, det är, så fort Svenska Landt-näringarna hinna tiltaga och utbreda sig, är enligt både med theorie och ärfarenhet. Den Oeconomiska delen af Frankrikes och andra Staters Historier visa oss, huru brist på sådana ämnen, som nödvändigast höra til människans underhåll eller nödtorft, kan upkomma, bestå och plåga en Stat, midt under Naturens ymnigaste gifmildhet på samma ämnen; och at sådant kan tima blott af mindre lyckligen tilstälde Oeconomiska och Politiska författningar, tarfvar icke andra än Historiska bevis, och knapt lärer någonsin kunna visas, at Physiska hunger-år, gjort människo-slägtet lika stor eller större skada, än de Politiska. Så snart de hinder, som ännu kunna ligga vår folkökning i vägen, så väl som de, hvilka upväcka hos våre arbetsföre Landsmän en större hug at öfvergifva Fäderneslandet, än at blifva qvar, och betala Staten sin upfostrings omkostnad med sitt arbete; det är med et ord: så snart var Stats välmåga blifver så allmän, at jämte beskydd under Lagen, ingen arbetande medlem, ifrån den högsta til den ringaste, det vare sig i Stad eller på Landsbygd, behöfver tryckas af brist på de ämnen, som nödvändigt höra til lifvets underhåll, såsom föda och kläder: så snart det händer, så både vil och kan vår folkhop tilväxa och trifvas hemma, och då torde til äfventyrs våra flästa oeconomiska svårigheter af sig sjelf försvinna, i den mon, som vår folkhops tiltagande antal hinner sätta oss i skick, at emottaga mera uplysning, bättre ordning och et större Naturens eget biträde i näringarnas drifvande.
