den, til at därmed söka fördrifva dem. At hindra, det främmande maskar icke måtte komma från skogarna, hade en och annan upkastat et litet dike rundt omkring trägården, af en half alns djup och bredd, med branta bräddar mot trägårds-sidan: då nu de från skogen til trägården tågande maskar kommo til diket, föllo de däruti ned, och voro ej i stånd at hjelpa sig up; ty deras fötter fingo ej fäste i den lösa mullen på sidan af diket. Men i de mästa trägårdar hade desse gäster i hast så tiltagit, at man fåfängt böd til at utöda dem; och hade de där så huserat, at träden stodo helt nakna. Somligstädes låto de sig ej nöja med löfven allena, utan de åto äfven up de unga mjuka skått och qvistar, som träden gjordt samma år.
Skogarna voro likaledes af dem helt fulla. I början förtärde de allenast löfven på medelmåttiga och små träd, och lämnade de stärsta orörda; men sedan de gjordt slut på de yngre, tvang hungern dem omsider, at äfven angripa de största träden, på hvilka de likaledes upåto alla löfven från rot til topp.
Marken uti och omkring skogarna var likasom lefvande; ty knapt var någon fläck hvarpå icke krällde maskar, som vädret skakat ned; dessutom, sedan de upätit löfven på et träd, måste de ned, at söka sig föda på andra. Gick man under et träd, blef man snart öfverhölgd af maskar, som föllo ned. Här och där i skogarna lågo små ängs-täppor instängde, på hvilka ägarena lämnat några få Ekar, at gifva skugga åt gräset; desse
