tärt alla löfven, hade de där bredevid lämnat en tract aldeles orörd, fast den bestod af mäst sådana träd, som dem behaga. På somliga ställen hade de gjort liksom en inhuggning i tjockaste skogen, på det sätt, at en flock af dem gått uti en linea af 20 eller 30 famnars bredd in i skogen, ätit löfven af alla träd, som dem däruti mött; men nästan aldrig rört et träd på någondera sidan af denna inhuggning eller linea; så at deras gång såg nog rolig och synnerlig ut. Annorstädes reste jag, så i Pennsylvanien, som i Nya Jersey, genom stora stycken af skog, där ej minsta tecken märktes til desse gäster; och då jag sedan samma sommar kom til Nya York, Albany, Iroquoirnas land och Niagaru, och vid tilfälle sporde, om de haft detta år besök af dem? Svarade de allestädes, at de nu ej blifvit varse några; men at de dock vissa år, äfven på dessa orter, göra anfall på skogarna.
Om en gaf noga akt uppå de ställen, där skogen detta år så illa blifvit medfaren, så befunnos de gemenligen ligga där, hvaräst landet och jordmonen var god och fet, men däremot utgjorde de ställen, där träden stodo orörda, gemenligen de torra och magra delarna af landet: dock tolte detta ibland något undantag.
Nu bör jag nämna de Träd och buskar, hvilkas löf maskarna gärna åto.
Päronträd, (Pyrus communis. Linn. spec. 479).
Äppelträd, (Pyrus Malus. Linn. spec. 479). Dessas lof voro de välsmakligste för dem.
Quittenträd, (Pyrus Cydonia. Linn. spec. 480).