natt, är en händelse, hvilken ej annat kan, än sätta hvar och en i störfta förundran och häpenhet, som ej vet orsaken därtil. Därföre, när Förmörkelser inföll i de äldsta tider, förrän Astronomien blifvit så vida uparbetad, at man kunde uträkna dem, ansågos de för något öfvernaturligt, hvilken tanka var så allmån, at de, som vågade påstå annat, höllos för ogudelige och ledo därföre svåra förföljelser; hvar på Anaxagoras, en Grekisk Astronom, som lefde vid 500 år för Christi Födelse, tjänar til prof.
Men de, som med eftertanka gifvit akt på några Sol-förmörkelser, hade ej synnerligen svårt at påfinna rätta naturliga orsakerna därtil. Alla omständigheter gåfvo tilkänna, at en mörk kropp framskred öfver Solen, ifrån Wester til Öster, hvilken en liten stund bårtskymde henne, samt at samma kropp var rund och efter utseendet nästan lika stor med Solen. De behöfde då ej länge gissa, hvilken den kroppen vore, ty ingen sådan är på hela himmelen, förutan Månen: och gissningen förbyttes i full visshet, så snart man märkte, at Solen förmörkades endast uti Nytänningar. Ty sedan Månen dagarna förut varit Wester om Solen, och hvar dag nalkats henne. närmare, skrider han på sjelfva Nymånads-dagen henne förbi, och går de följande dagar mer och mer til Öster ifrån henne. Var det då icke troligt, at Månen understundom vid förbigåendet kunde komma midt fram för Solen, och undangöma henne antingen hel och hållen, eller til någon del, för våra ögon? Hälst man ock af andra omständigheter kunde sluta, at Månen är oss närmare än Solen.
