hjelp och understöd i allmänna lefnaden och hushållningen; detta vil icke annat säga, än at människor i naturligt tilstånd, då af dem hvart hushåll för sig sjelf betraktadt, funnit sina förmögenheter at efter önskan föda, kläda och beskydda sig, vara otilräckeliga, så hafva de sedt sig föranlåtne, at förena sina spridda krafter, til inbördes bistånd, för at med desto större styrka befordra sin egen fullkomlighet och trygghet. Härmedelst hafva invånarne blott med sitt sammanträdande under viss antagen Lag, utgjort en styrka för hvarandra inbördes, så väl i sammanlefnaden, som i försvar. Om någon grundeligare utväg til erhållande af magt och styrka, för människor i naturligt tilstånd gifvits, så är til at förmoda, at den blifvit någonstäds funnen och antagen; men som sådant icke händt, så kan man sluta, at intet i Naturen, det må vara guld, silfver eller penningar, kan utgöra, eller vara ansedt för en Stats styrka, annat än Statens människomängd. Ju flere idkesame arbetare en Stat innehafver, desto flere effecter måste folkets arbeten frambringa, äfvensom Statens uplysning i vetenskaper och slögder då tiltager, jämte styrka i näringar, uti in- och utländska handelen, i försvars-verket, i förmögenhet at betala utskylder, med mera. Dessa förmoner kunna igenom ingen konst i verlden ernås i et folk-fattigt land, jämförelsevis emot et folkrikare, annorlunda än igenom folkhopens tiltagande, om eljest med allmänna politien i det förra är någorlunda väl bestäldt. Hvarföre ock hufvud-ändamålet af all politisk författning, i synnerhet uti folk-fattige Stater, bör vara folkhopens ökning; så at ingen
