Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/113

    111    

Det var ett ängsladt sinne,
Som honom handla bjöd,
Det stod ett slag därinne
Emellan lif och död.
Af djupa samvetsstrider,
Ej köttsligt öfvermod,
Till fejd han drefs omsider.
Han fick med kött och blod
Förvisst sig ej befråga.
Han måste allting våga.

Och mörka vattuvågor
Nu svepte kring hans led,
Och bannets åskeldslågor
Kring honom fräste ned.
O det vill till att bära
Guds harnesk om sin dräkt
För att, som han, sig lära
Att stå helt oförskräckt,
Hur hotets stråle ljungar
Från kejsare och kungar.