Den här sidan har korrekturlästs
159
Han låter än dig verka utan hinder,
Han låter än dig nyttans fält beså,
Än ha ej blekts de helsofulla kinder
Hos älskad maka eller ljufva små.
Ack, när du ser de oskuldsfullas dansar,
När aftonlampan lyser hemmets värld,
När fridens genius dina Larer kransar,
När rörd du står vid flickans hufvudgärd,
Som somnat nöjd med dockan vid sin sida —
O tänk: en skuld jag har till dem som lida!
Han låter än dig nyttans fält beså,
Än ha ej blekts de helsofulla kinder
Hos älskad maka eller ljufva små.
Ack, när du ser de oskuldsfullas dansar,
När aftonlampan lyser hemmets värld,
När fridens genius dina Larer kransar,
När rörd du står vid flickans hufvudgärd,
Som somnat nöjd med dockan vid sin sida —
O tänk: en skuld jag har till dem som lida!
Och I, som själfve frälsts från plågans läger,
Där himlens hand den sjuke håller böjd,
Och kännt hur ljuft det känns, när helsan säger:
Vak upp igen till lifvets kamp och fröjd,
Och I, som kanske fått ett högre minne,
Ett minne mer än andra minnen skönt,
En sorg, som varit efter Herrens sinne
Och därför blef med fridens palm bekrönt —
Barmhertige mot nöden dubbelt varen,
Ty er barmhertighet är vederfaren!
Där himlens hand den sjuke håller böjd,
Och kännt hur ljuft det känns, när helsan säger:
Vak upp igen till lifvets kamp och fröjd,
Och I, som kanske fått ett högre minne,
Ett minne mer än andra minnen skönt,
En sorg, som varit efter Herrens sinne
Och därför blef med fridens palm bekrönt —
Barmhertige mot nöden dubbelt varen,
Ty er barmhertighet är vederfaren!
