Den här sidan har korrekturlästs
Sång vid Svenska Akademiens hundraårsfest.
Af näktergalens röst är re’n besjungen
Den vittra krets, som förr af snillekungen
Blef satt att vårda fosterlandets sång:
Tegnér, en diktens heros, sjöng dess minne,
När halfva seklets högtidsstund var inne,
Och hjärtan rördes af hans toners gång.
Hans egen sångartid, den evigt unga,
Man manat mig på seklets dag att sjunga,
Men trasten, gömd i trädens skugga sval,
Ej täfla kan med diktens näktergal;
Min sång, med ensamheten helst förtrogen,
Till festen tveksamt går ur furuskogen.
Den vittra krets, som förr af snillekungen
Blef satt att vårda fosterlandets sång:
Tegnér, en diktens heros, sjöng dess minne,
När halfva seklets högtidsstund var inne,
Och hjärtan rördes af hans toners gång.
Hans egen sångartid, den evigt unga,
Man manat mig på seklets dag att sjunga,
Men trasten, gömd i trädens skugga sval,
Ej täfla kan med diktens näktergal;
Min sång, med ensamheten helst förtrogen,
Till festen tveksamt går ur furuskogen.
