Den här sidan har korrekturlästs
209
När af Nordens unga Pallas, barn alltjämt af ögonblicket,
Sveriges störste man vardt lemnad för gref Magni skull i sticket,
Ljödo orden: »ej behölle jag ännu den plats, jag har,
Om ej samvete och ära och min Gud mig hölle qvar.»
Sveriges störste man vardt lemnad för gref Magni skull i sticket,
Ljödo orden: »ej behölle jag ännu den plats, jag har,
Om ej samvete och ära och min Gud mig hölle qvar.»
Ja, hans Gud! Hur än Kristina, denna lärda otacksamma,
Van att prisas, utbasunas såsom snillets norrskensflamma,
Stötte undan gamle rådsherrn, han satt qvar med stålsatt bröst,
Tog till hufvudkudde bibeln, Seneca till stoisk tröst.
Van att prisas, utbasunas såsom snillets norrskensflamma,
Stötte undan gamle rådsherrn, han satt qvar med stålsatt bröst,
Tog till hufvudkudde bibeln, Seneca till stoisk tröst.
Ofta litad an ånyo — ty hans råd var svårt att mista —
Hade han sin tanke öppet, höfviskt, redbart till det sista,
Tills hans drottning, mot hans önskan, ut i vida världen gick,
Ett högtidligt, vemodsdigert, oförgätligt ögonblick.
Hade han sin tanke öppet, höfviskt, redbart till det sista,
Tills hans drottning, mot hans önskan, ut i vida världen gick,
Ett högtidligt, vemodsdigert, oförgätligt ögonblick.
Wirsén, Dikter. IV.14
