Hoppa till innehållet

Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

    221    

Minns du, nya tid, som tyckes åt din frihet triumfera,
Hvad han sagt: »jag frihet älskar, älskar fosterlandet mera»?
Oxenstiernas ande spörjer: tänker, som i mina dar,
Svensken mindre på sin fördel än på Svealands försvar?

Vill ännu, att Sverige skydda, svensken tunga bördor bära
Eller tycks den gammalmodig, tanken på ert rikes ära?
Höres prut och höres träta, när det gäller härens stöd?
Om så timat, när jag lefde, Sverige dött vid kungens död.

Men vi höllo troget samman, falla fick ej Sveriges fana.
Än med godö, än med ondo fick man bedja och förmana.
Dryga gärder kräfdes ofta, men jag fann att, fast det sved,
Svenska folket gick med trohet, om ock stundom knotsamt, med. —